Blogg

Blogg

*

Saker som passerar.

God smak

TextPosted by Torbjörn Mon, October 02, 2017 11:44:25
Särskiljandet av den egna kreativiteten från lydnaden är och måste vara total. Antingen står min kreativa förmåga i min egen tjänst eller så står den i någon annans, ett tredje gives icke. Då den står i någon annans tjänst tar den formen av en problemlösarförmåga som undanröjer hinder för att bevisa ett regelverks korrekthet. Det finns inget eget i detta, bara anpassning och orderföljande. Då kreativiteten står i min egen tjänst är det däremot en fråga om smak, ett ständigt lyssnande efter det sköna och fula i världen. De små, ömtåliga smakomdömen som strömmar ur den egna förnimmelsen tystnar fullständigt i samma ögonblick som de underordnas något annat. Vi pratar ju egentligen om ett medvetande som inte består av annat än impulser av olika styrka. De svaga underordnas de starka. Dressyr handlar om att göra en organism förutsägbar och alltså om att utrota det oväntade. Det går omvänt bara att uppnå förutsägbarhet och begriplighet genom att dresseras. Den som överhuvudtaget gör sig förstådd är redan en förenklad version av sig själv, en version som arrangerat sina impulser i en hierarki där en viss kategori alltid hamnar överst och utraderar resten. Regelbrotten har undertryckts, men däremot inte motsagts intellektuellt.

De drömmer om den ”kreative medarbetaren”, som faller utanför ramarna på ett sätt som ändå är välanpassat. Detta är naturligtvis omöjligt eftersom det inte är välanpassat att falla utanför ramarna. Det finns ingenting vackert i det. Den som faller utanför ramarna är värdelös, en gnagande råtta i behov av utrotning, dvs. smuts. Alla de som har något eget att komma med borde skjutas i huvudet omedelbart; helst ska de placeras på ett rullband och skjutas automatiskt av en maskin, en efter en, som en tickande metronom.

Men i de fula kloakerna gror den goda smakens alger osedda. Vi vädrar dem först utan att riktigt förstå vad det är som luktar. Vi sitter på våra kontor och arbetar med läckande analer. Tids nog hinner skaparglöden upp oss och vi tycker oss inse att vi trots allt inte lever tryggt omslutna av begripligheten. Vi finner oss själva trippande på tå ovanpå alla lager av multnade förfäder, brända kroppar, tuggat hö och svamp. Detta trots att det är precis dessa lager vår kropp växer ur. Börjar vi nu lyssna på dem förstår vi att de inte är villiga att underkasta sig de ytliga lagarna. På ett teoretiskt plan beror detta på att ytlagarna är multipelt realiserbara och i själva verket struntar i vad som händer under, så länge som det händer något och detta något råkar vara möjligt att kliva på. Av detta följer naturligtvis att ytlagarna inte tillåter oss att göra distinktioner i de djupare lagren, eftersom dessa distinktioner skulle fördärva ytans regelbundenhet genom att locka fram olika reaktioner på sådant som ur det ytliga perspektivet måste betraktas som samma.

Jag har alltså bevisat bortom allt tvivel att lydnad inte kan kombineras med ens den allra minsta gnutta självständighet. Om du så mycket som väljer färgen på dina egna skosnören oberoende av din chef på jobbet är du likvärdig med en gapflabbande, steppande och rumpvickande mördarclown som borde dö.

---

Låt oss nu övergå till frågan om den goda smaken. Vi lyssnar alltså till de små, veka impulser som stiger upp. Detta är att filosofera. Att filosofera är enbart att ägna sig åt god smak, all filosofi är egentligen estetik. Var och en vars huvud ännu inte möglat förstår detta, det behövs inga argument. Argument är vad fyllon tar till för att få omväxling från sitt kaskadspyende. Så vi lyssnar på impulserna, och måste vid lyssnandet vara väldigt uppmärksamma och försiktiga för att inte av gammal vana överrösta den goda smaken med en rationaliserande röst. Många människor saknar förmåga att kontrollera sig själva till den grad att detta blir möjligt. För dem ordinerar jag meditation. Gör de inte själva denna ansträngning kan jag inte hjälpa dem. Då är de dömda. Den inre rösten är för dem inte en hjälp utan en slavdrivare. Språket talar dem, för att citera. De är automater och saknar faktiskt – i ordets fulla bemärkelse – medvetande. När man kommunicerar med dem kan man egentligen aldrig hoppas på att de ska förstå något, man kan bara dra i dem som sprattelgubbar och genom olika knep trigga dem till att ge ifrån sig olika svar. Ja, precis så är det: dessa människor utan god smak är leksaker för de andra. Det beror på att de inte vet skillnaden mellan lydnad och kreativitet, de väljer inte om de ska lyda eller inte, utan är som sagt automater. Eftersom de inte väljer tror de också att det är möjligt att blanda den egna kreativiteten med lydnaden, t.ex. genom att komma med egna initiativ på sin arbetsplats eller genom att skriva en avhandling på en institution. Men det går inte att göra det. Ser man närmare på det tas inga initiativ och skrivs inga avhandlingar. Ingen avhandling har hittills skrivits och inget initiativ tagits. Vi är dumma och känslokalla om vi inte förstår detta.

Den goda smaken ger vid handen att något är tilltalande eller motbjudande. Egentligen är den distinktionen grunden för filosofin. Jag betraktar ett föremål och känner impulsen stiga upp. Men är den autentisk eller lurar jag mig själv? När jag undrar det vill jag börja resonera, men detta är en fälla. Att resonera är att springa bort från det intressanta. Hellre än att resonera bör jag andas ut, låta impulsen passera och lyssna noga på vilka mindre impulser den har i släptåg. Jag lyssnar på dessa och upptäcker något jag förut inte kände till. Här har vi källan. När jag vill väljer jag att börja tala, och då jag gör det börjar jag med tiden moralisera, autenticiteten övergår i våldsam härsklystnad och det finkorniga smakomdömet i kategoriska utfall. Detta är bara naturens gång. När jag vill återgår jag till att lyssna. Nu.