Blogg

Blogg

*

Saker som passerar.

Angående förklaringar och beskrivningar

TextPosted by Torbjörn Sat, September 09, 2017 10:18:01
Wittgenstein säger: beskriv, förklara inte. Detta är ett antimetafysiskt påstående. Men hur beskriver vi utan att förklara? Svaret är att beskrivandet liksom förklarandet är ett bortsvävande, men ett bortsvävande som är berett att ta många saker i beaktande. Det står redo att lyssna till alla röster som sätter ord på det beskrivna, medan förklarandet däremot tystar rösterna, eller belägger dem med sordin. I beskrivandet stannar vi i vår språkliga hemvist, där inget kan vara enkelt, eftersom rötterna är många och djupa. Hemma säger vi: här är allt komplicerat, vi måste lyssna noga. Men när det gäller ett främmande land: är det där borta. Förklaringen är alltså en exotism; vi vågar (kan) bara vara säkra på avstånd, och vi vill så gärna vara säkra att vi dömer ut närheten och säger: du är inte äkta. Du kan inte vara äkta, för äktheten står i tredje person. Och trots att vi har livslång erfarenhet av motivens vaghet och komplexitet hos alla du och alla jag, tror vi i våra dissonanta tankar att motiven är enkla hos andra, bara för att vi genom det exotifierande betraktandet kan beskriva dem som enkla, för att vi på ett sådant avstånd inte hör några röster som kan motsäga oss. Vi har jagats upp ur vårt hem som fasaner utan ankare. Vi söker enkelheten trots att den är det skamligaste. I vårt hem sitter vi fjättrade i allt det omkringliggande med så många snören att vi tycker oss vara ofria. Därför sätter vi oss helt still och drömmer oss bort till en plats utan förpliktelser, där våra rörelser inte riskerar att dra ner blomkrukan. Men vi borde riskera att dra ner blomkrukan, säger Wittgenstein. Och varför? För att den till skillnad från främmande länders blommor kan överraska oss och göra oss uppmärksamma på att vi inte är ensamma. Till sist rör frågan alltså feg, solipsistisk makttillämpning; vi är barn som torterar en groda. Vi vill tvinga miljoner spöken till underkastelse, eftersom vi felaktigt tror att makten består i att välja en bana utan motstånd, där vi så att säga är allsmäktiga. Vi är självgoda och munklika, och därför måste vi hata oss själva, för att vi vill att alla ska lyssna på oss, samtidigt som vi inte vill lyssna. Vid något tillfälle måste vi känna äckel inför detta att vi inte ens kan bemöta andra människor på ett ärligt sätt, utan bara överfalla dem, sätta klorna i dem. Förklarandet har tyvärr gjort oss till magra, benrasslande skräckvarelser.