Blogg

Blogg

*

Saker som passerar.

Döda all tvekan

TextPosted by Torbjörn Mon, October 09, 2017 10:40:39
Man når till slut den nivå där man inte längre har lust att ursäkta sig och ägna nästan all sin vakna tid åt att säga saker som ”ja, å ena sidan, men å andra sidan … och den-och-den har en poäng, fast jag lutar ändå åt att … trots att det ju kan vara annorlunda” etc. Man gör istället sina åsikter fullständigt kategoriska, inte för att man blivit dummare, utan för att man kan, för att livet är en tunnel och inte en resa genom öppna landskap. Man ägnar sig åt att slå ut istället för att tigga om mer vatten från himlen. Och någonstans där märker man att ödmjukheten var ett nervgift som gjorde en darrhänt, deprimerad och inte minst föraktad av precis alla. För vem har någonsin träffat en människa som faktiskt uppskattar ett kritiskt granskande, djupt tveksamt sinne (inte som säger sig uppskatta det)? Inte jag, inte du. Man pratar för att höras och man lyssnar för att ha en anledning att prata. Man pratar inte för att tänka, överväga, tveka. Människor som inte vet sanningen är ideologiska missfoster.

Så i slutändan ger man upp alla former av hederlighet (dvs. fåraktighet i den bokstavligaste bemärkelse) och erkänner för sig själv att man faktiskt har rätt, även om man ofta har svårt att inse det, och att det enda roliga man kan ha här i livet är att fullständigt köra över alla som tycker annorlunda – tvinga deras syndatankar tillbaka in i deras huvuden där de hör hemma och se sina egna tankar dansa i triumf över gatorna, visserligen iförda pajasdräkter och spelande på läpparna, men det är oväsentligt i de flesta avseenden … eller vad säger jag? I alla avseenden!









God smak

TextPosted by Torbjörn Mon, October 02, 2017 11:44:25
Särskiljandet av den egna kreativiteten från lydnaden är och måste vara total. Antingen står min kreativa förmåga i min egen tjänst eller så står den i någon annans, ett tredje gives icke. Då den står i någon annans tjänst tar den formen av en problemlösarförmåga som undanröjer hinder för att bevisa ett regelverks korrekthet. Det finns inget eget i detta, bara anpassning och orderföljande. Då kreativiteten står i min egen tjänst är det däremot en fråga om smak, ett ständigt lyssnande efter det sköna och fula i världen. De små, ömtåliga smakomdömen som strömmar ur den egna förnimmelsen tystnar fullständigt i samma ögonblick som de underordnas något annat. Vi pratar ju egentligen om ett medvetande som inte består av annat än impulser av olika styrka. De svaga underordnas de starka. Dressyr handlar om att göra en organism förutsägbar och alltså om att utrota det oväntade. Det går omvänt bara att uppnå förutsägbarhet och begriplighet genom att dresseras. Den som överhuvudtaget gör sig förstådd är redan en förenklad version av sig själv, en version som arrangerat sina impulser i en hierarki där en viss kategori alltid hamnar överst och utraderar resten. Regelbrotten har undertryckts, men däremot inte motsagts intellektuellt.

De drömmer om den ”kreative medarbetaren”, som faller utanför ramarna på ett sätt som ändå är välanpassat. Detta är naturligtvis omöjligt eftersom det inte är välanpassat att falla utanför ramarna. Det finns ingenting vackert i det. Den som faller utanför ramarna är värdelös, en gnagande råtta i behov av utrotning, dvs. smuts. Alla de som har något eget att komma med borde skjutas i huvudet omedelbart; helst ska de placeras på ett rullband och skjutas automatiskt av en maskin, en efter en, som en tickande metronom.

Men i de fula kloakerna gror den goda smakens alger osedda. Vi vädrar dem först utan att riktigt förstå vad det är som luktar. Vi sitter på våra kontor och arbetar med läckande analer. Tids nog hinner skaparglöden upp oss och vi tycker oss inse att vi trots allt inte lever tryggt omslutna av begripligheten. Vi finner oss själva trippande på tå ovanpå alla lager av multnade förfäder, brända kroppar, tuggat hö och svamp. Detta trots att det är precis dessa lager vår kropp växer ur. Börjar vi nu lyssna på dem förstår vi att de inte är villiga att underkasta sig de ytliga lagarna. På ett teoretiskt plan beror detta på att ytlagarna är multipelt realiserbara och i själva verket struntar i vad som händer under, så länge som det händer något och detta något råkar vara möjligt att kliva på. Av detta följer naturligtvis att ytlagarna inte tillåter oss att göra distinktioner i de djupare lagren, eftersom dessa distinktioner skulle fördärva ytans regelbundenhet genom att locka fram olika reaktioner på sådant som ur det ytliga perspektivet måste betraktas som samma.

Jag har alltså bevisat bortom allt tvivel att lydnad inte kan kombineras med ens den allra minsta gnutta självständighet. Om du så mycket som väljer färgen på dina egna skosnören oberoende av din chef på jobbet är du likvärdig med en gapflabbande, steppande och rumpvickande mördarclown som borde dö.

---

Låt oss nu övergå till frågan om den goda smaken. Vi lyssnar alltså till de små, veka impulser som stiger upp. Detta är att filosofera. Att filosofera är enbart att ägna sig åt god smak, all filosofi är egentligen estetik. Var och en vars huvud ännu inte möglat förstår detta, det behövs inga argument. Argument är vad fyllon tar till för att få omväxling från sitt kaskadspyende. Så vi lyssnar på impulserna, och måste vid lyssnandet vara väldigt uppmärksamma och försiktiga för att inte av gammal vana överrösta den goda smaken med en rationaliserande röst. Många människor saknar förmåga att kontrollera sig själva till den grad att detta blir möjligt. För dem ordinerar jag meditation. Gör de inte själva denna ansträngning kan jag inte hjälpa dem. Då är de dömda. Den inre rösten är för dem inte en hjälp utan en slavdrivare. Språket talar dem, för att citera. De är automater och saknar faktiskt – i ordets fulla bemärkelse – medvetande. När man kommunicerar med dem kan man egentligen aldrig hoppas på att de ska förstå något, man kan bara dra i dem som sprattelgubbar och genom olika knep trigga dem till att ge ifrån sig olika svar. Ja, precis så är det: dessa människor utan god smak är leksaker för de andra. Det beror på att de inte vet skillnaden mellan lydnad och kreativitet, de väljer inte om de ska lyda eller inte, utan är som sagt automater. Eftersom de inte väljer tror de också att det är möjligt att blanda den egna kreativiteten med lydnaden, t.ex. genom att komma med egna initiativ på sin arbetsplats eller genom att skriva en avhandling på en institution. Men det går inte att göra det. Ser man närmare på det tas inga initiativ och skrivs inga avhandlingar. Ingen avhandling har hittills skrivits och inget initiativ tagits. Vi är dumma och känslokalla om vi inte förstår detta.

Den goda smaken ger vid handen att något är tilltalande eller motbjudande. Egentligen är den distinktionen grunden för filosofin. Jag betraktar ett föremål och känner impulsen stiga upp. Men är den autentisk eller lurar jag mig själv? När jag undrar det vill jag börja resonera, men detta är en fälla. Att resonera är att springa bort från det intressanta. Hellre än att resonera bör jag andas ut, låta impulsen passera och lyssna noga på vilka mindre impulser den har i släptåg. Jag lyssnar på dessa och upptäcker något jag förut inte kände till. Här har vi källan. När jag vill väljer jag att börja tala, och då jag gör det börjar jag med tiden moralisera, autenticiteten övergår i våldsam härsklystnad och det finkorniga smakomdömet i kategoriska utfall. Detta är bara naturens gång. När jag vill återgår jag till att lyssna. Nu.








Oskyldig?

TextPosted by Torbjörn Wed, September 27, 2017 12:36:07
Min oskyldiga sida tänkte:

Många debatterande texter låter mest som en broschyr från Jehovas vittnen, de är liksom uppbyggda enligt mallen: "Du och jag­, vi som är goda och smarta, vi vet ju vad som är sant och rätt, men det finns dåliga människor där ute som hävdar följande uppenbart falska saker, som du och jag självklart inte håller med om." Varför skriver man på det sättet? Borde man inte lyfta de punkter där man inte är överens istället för att bara glida över dem och förutsätta att ens egen åsikt är uppenbar? Det finns ju en massa människor som inte tycker att ens åsikt är uppenbar. Ja, vissa tycker rentav att den motsatta åsikten är uppenbar. Vore det inte bäst att reda ut varför de tycker det och se om man kan bemöta det på ett ärligt sätt? I slutändan måste vi kunna förstå varandra och komma överens, och det går inte utan en intellektuellt ärlig debatt.

Min mer cyniska sida svarade:

Dumma dig inte. Folk skriver inte för att förstå, de skriver för att vinna. Förståelse är något man kan ägna sig åt i elfenbenstornet, i verkligheten är det ingen vinnande strategi. Vill man få igenom sin sak är det mycket mer effektivt att indoktrinera alla man kan och stigmatisera resten. Intellektuell ärlighet och makt är varandras motpoler; den som kritiskt granskar sätter sitt eget omdöme högre än maktens auktoritet. Att skapa en massrörelse av människor som styrs av eget omdöme är omöjligt, de kommer bara springa åt alla håll. Utan massrörelse ingen makt. Det är därför helt avgörande att med alla tillgängliga medel hindra människor från att tänka i banor som inte är anpassade efter maktens intressen. De oönskade åsikterna ska inte bemötas ärligt, de ska skoningslöst målas över med de önskade åsikterna. Och detta är inget ont. "Makt" har en så dålig klang i folks öron, men vad är alternativet? Jo, kaos. Det är bara att inse: det gives ingen rimlighet bortom den mänskliga kontexten. En ickestyrd människa är själsligt oformlig, helt utan gränser, helt utan ramar för tänkande och moral. Du är galen om du tror att sanningsenlighet ska leda till en värld där människor respekterar varandra. Det låter faktiskt lite som en broschyr från Jehovas vittnen.

Den oskyldiga sidan blev lite ledsen. Stackars krake. Må den fortsätta kämpa ett tag till.

Angående förklaringar och beskrivningar

TextPosted by Torbjörn Sat, September 09, 2017 10:18:01
Wittgenstein säger: beskriv, förklara inte. Detta är ett antimetafysiskt påstående. Men hur beskriver vi utan att förklara? Svaret är att beskrivandet liksom förklarandet är ett bortsvävande, men ett bortsvävande som är berett att ta många saker i beaktande. Det står redo att lyssna till alla röster som sätter ord på det beskrivna, medan förklarandet däremot tystar rösterna, eller belägger dem med sordin. I beskrivandet stannar vi i vår språkliga hemvist, där inget kan vara enkelt, eftersom rötterna är många och djupa. Hemma säger vi: här är allt komplicerat, vi måste lyssna noga. Men när det gäller ett främmande land: är det där borta. Förklaringen är alltså en exotism; vi vågar (kan) bara vara säkra på avstånd, och vi vill så gärna vara säkra att vi dömer ut närheten och säger: du är inte äkta. Du kan inte vara äkta, för äktheten står i tredje person. Och trots att vi har livslång erfarenhet av motivens vaghet och komplexitet hos alla du och alla jag, tror vi i våra dissonanta tankar att motiven är enkla hos andra, bara för att vi genom det exotifierande betraktandet kan beskriva dem som enkla, för att vi på ett sådant avstånd inte hör några röster som kan motsäga oss. Vi har jagats upp ur vårt hem som fasaner utan ankare. Vi söker enkelheten trots att den är det skamligaste. I vårt hem sitter vi fjättrade i allt det omkringliggande med så många snören att vi tycker oss vara ofria. Därför sätter vi oss helt still och drömmer oss bort till en plats utan förpliktelser, där våra rörelser inte riskerar att dra ner blomkrukan. Men vi borde riskera att dra ner blomkrukan, säger Wittgenstein. Och varför? För att den till skillnad från främmande länders blommor kan överraska oss och göra oss uppmärksamma på att vi inte är ensamma. Till sist rör frågan alltså feg, solipsistisk makttillämpning; vi är barn som torterar en groda. Vi vill tvinga miljoner spöken till underkastelse, eftersom vi felaktigt tror att makten består i att välja en bana utan motstånd, där vi så att säga är allsmäktiga. Vi är självgoda och munklika, och därför måste vi hata oss själva, för att vi vill att alla ska lyssna på oss, samtidigt som vi inte vill lyssna. Vid något tillfälle måste vi känna äckel inför detta att vi inte ens kan bemöta andra människor på ett ärligt sätt, utan bara överfalla dem, sätta klorna i dem. Förklarandet har tyvärr gjort oss till magra, benrasslande skräckvarelser.



Inga referenser?

TextPosted by Torbjörn Wed, September 06, 2017 12:00:35
Nej, inga referenser. Här har jag ett visst behov av att förklara mig – trots att jag vet mycket väl att förklaringen bara blir ännu ett stackars offerdjur rätt i gapet på ett i grunden omättligt förklaringsbehov. Men så må det vara och så må det bli.

Vi sitter med våra tankesystem som länkar samman det ena med det andra. Systemen innefattar flera plan: ord, föreställningsbilder, kroppsliga impulser, röster – allt underkastat en mängd rörelsebenägenheter som faktiskt med förvånansvärd konsekvens lyckas styra in oss på vägar där vi känner oss hemma. Och vi är verkligen hemma där, egentligen också i den allra mest bokstavliga mening, för var är man hemma om inte på den plats där man rör sig hemtamt, går mellan det ena och det andra som om det vore den naturligaste sak i världen, bygger upp en hemmablindhet som tillåter tanken att vila och slingra sig kring möblemanget? Där, i det hem jag talar om, måste vi genomleva våra dagar vare sig vi vill det eller inte, det ges inget annat alternativ. Sedan kan det mycket väl vara så att vi genom medvetna ansträngningar flyttar runt saker eller gör oss själva otillräkneliga för en stund så att vi därigenom får en möjlighet att snubbla över sådant vi annars instinktivt rundar i den vanliga perfekta banan, men detta sker i allmänhet bara i undantagsfall, och högst sällan på ett sätt som är tillräckligt omfattande för att rubba hemmastaddheten. Och tur är väl det, för finns det något som inte bara orsakar utan faktiskt är ren och skär fasa, så är det väl det att inte längre känna igen sig ens i det allra vardagligaste, att inte kunna ta ett enda steg eller göra en enda enkel handrörelse utan att alarmet skriker vad gör du!? det är en fälla! stanna upp!

Ja, vore jag lagd åt det hållet skulle jag nedteckna visdomsordet ”vårda ditt hem, för det är där du bor”. Och det är jag visst. Jag tillåter mig inte heller att hänga sterila tavlor på väggarna eller att placera ut porslinsfigurer vilkas destruktion på fyllan skulle vara till men endast och enbart för mina fotsulor. Det är precis därför den här bloggen inte innehåller några referenser till tankarnas ursprung, för skriver jag något så skriver jag det för att det utgör en för mig hemtam rörelse, och kan jag inte uttrycka rörelsen på ett naturligt sätt kommer jag inte heller att uttrycka den. Jag är nämligen ingen samlare av tankar utan en tänkare av tankar; en beskrivning av en tankebana är aldrig annat än kväljande. Varje rörelse hävdar helt fräckt den absoluta sanningen – något som självfallet vore otänkbart om jag ägnade mig åt att referera, då ju ett sådant tillskrivande av tankar till källor upphäver tankarna och gör dem till pärlhalsband av plast, dvs. billigt krimskrams.

Objektivitetsidealet

TextPosted by Torbjörn Mon, September 04, 2017 10:49:55
De ”filosofiska” resonemangen om saker som världens oberoende existens, den objektiva sanningen osv. tenderar tyvärr att alltför ofta missförstås och betraktas som relevanta i sammanhang där de egentligen inte alls är relevanta utan bara utgör slingervägar bort från diskussionen för den som av en eller annan anledning inte vill föra den. Jag tänker i synnerhet på människor som avfärdar diskussioner med påståenden som ”allt är ändå subjektivt” eller ”det du säger är bara ditt perspektiv” och som därmed – med eller utan uppsåt – missuppfattar det objektivitetsideal som till vardags eftersträvas av mig och många andra. Detta ideal innefattar i själva verket en klar och tydlig for all practical purposes-klausul som innebär att det oftast är helt ointressant hur det förhåller sig med världens ontologiska status, vår kunskaps yttersta rättfärdigande etc. Vad som däremot är intressant är hur jag och den jag pratar med förhåller oss till den verklighet vi bevisligen delar med varandra med tanke på att vi överhuvudtaget står här och samtalar istället för att sväva runt i varsin drömvärld omedvetna om varandras existens.

I den verklighet vi bevisligen delar med varandra är allt nämligen inte subjektivt, utan det finns ett överflöd av saker som båda parter for all practical purposes måste betrakta som objektivt givna, eftersom de påverkar oss båda och ingen av oss kan trolla bort dem genom sin blotta vilja. Bussen vi ska åka med går tio över även om du tror att den går kvart över, och om vi ska hinna med den är jag tvungen att hävda, och förhoppningsvis också övertyga dig om, att du i det här fallet for all practical purposes har objektivt fel. Och då du sedan gått med på detta och hävdat att du väl också fattar att det ligger till på det sättet i den typen av fall, men att det faktiskt inte är trivialiteter av den typen du syftar på när du säger att allting är subjektivt, och att jag faktiskt genom att ge ett sådant löjligt exempel har gjort mig löjlig på din bekostnad och faktiskt också gjort mig skyldig till ett manligt härskarbeteende och därför faktiskt borde komma krypande och be om ursäkt för detta, då vill jag faktiskt upplysa dig om att exemplet med bussen faktiskt inte alls är en löjlig trivialitet som tas upp på någons bekostnad, utan att det faktiskt är ett alldeles lysande exempel på den gemensamma verklighet som faktiskt omger oss varje sekund av våra liv, och som den absoluta majoriteten av våra diskussioner faktiskt anknyter till på ett sådant sätt att dessa diskussioner faktiskt aldrig hade uppkommit utan den – utan vår gemensamma, for all practical purposes objektiva verklighet.

När jag säger att ett objektivitetsideal bör råda i vår gemensamma diskurs menar jag alltså inget annat än att vi, om vi vill lösa de motsättningar som finns vare sig de är önskade eller inte, inte kan tillåta oss att sabotera lösningsmetoden – samtalet – genom att närhelst vi upplever oss vara i riskzonen att bli överbevisade och tvingas revidera vår ståndpunkt avblåsa det hela med yttranden som ”det du säger är bara ditt perspektiv”, bara för att på så sätt kunna fortsätta klamra oss fast vid den nervösa stackars stolthet vi totalt omdömeslöst har lagt i ståndpunkten ifråga. Den som klamrar sig fast vid ståndpunkter genom dylika maktlösa härskarbeteenden är inte bara en plåga för sin omgivning utan också i högsta grad för sig själv – en plåga som genom det ängsliga fasthållandet av ståndpunkter och genom den självbedrägliga föreställningen om dessa ståndpunkters oberoende i relation till den for all practical purposes objektivt givna omgivningen, faktiskt gnuggar ett suddgummi mot sin egen hud. För det finns alltid en friktion mellan ståndpunkt och verklighet, och ju mer vi förnekar denna friktion, ju mer vi tjur- och fårskalligt håller fast vid uppfattningen att våra ståndpunkter svävar i ett oberoende vakuum, ju mer vi inbillar oss att vår rätt till våra ståndpunkter inte bara gäller på ett juridiskt utan också på ett metafysiskt plan, eller för den delen att det alls är en fråga om rättigheter – desto större blir friktionen och desto mer ont gör den, desto mer skriker vi varje gång någon påminner oss om dess existens genom att påpeka att den for all practical purposes objektiva verkligheten inte bryr sig om vilket perspektiv du har.

Jag slår härmed uppgivet med armen i luften och går min väg.







Om det där privata språket

TextPosted by Torbjörn Sun, September 03, 2017 11:25:55
Rent hypotetiskt och mycket förenklat skulle jag kunna tänka mig att det ligger till så här:


Då vi lär oss språket testar vi oss fram i våra begreppstillämpningar och utvidgar dem gradvis till nya fall. Om vi av någon anledning tycker att det vi ser framför oss liknar en gitarr, kallar vi det för ”gitarr” osv. Men om vi utvidgar på ett sätt som inte stämmer överens med det gängse språkbruket, då kommer vi att bli rättade av någon mer kompetent språkbrukare. ”Det är ingen gitarr, det är en banjo” säger denne. Vi fogar oss vanligtvis om vi inte har goda skäl att inte göra det. Få människor fortsätter tjurskalligt att kalla en banjo för en gitarr, även om sådana människor självklart finns.

Vi får nu inte luras att föreställa oss att begreppsomfånget (dvs. den mängd av saker som vi rätteligen kan tillämpa begreppet på) någonsin når en nivå där det kan anses entydigt fastslaget. (Frågan om det ens är teoretiskt möjligt att slå fast ett begrepp entydigt lämnar jag därhän för tillfället.) I själva verket är begreppen alltid vaga – vi vet inte exakt i vilka fall det kommer att vara lämpligt att använda dem. Om vi tror oss veta det märker vi vanligtvis att vi bedrar oss så fort vi försöker sätta ord på begreppsomfånget (här hänvisar jag till Platons dialoger). Att begreppen på detta sätt har otydliga konturer är dock inte någon brist hos dem, utan snarare en nödvändighet i en värld där exakt samma situation aldrig återkommer. För att begreppen ska vara möjliga att alls använda i myllret av olikartade intryck måste det ligga ett visst mått av improvisation och individuellt godtycke i tillämpningen.

Människor har olika benägenhet att utvidga sina begrepp. Vissa gör det sparsamt, andra ofta och gärna. Alla gör det i någon utsträckning. Vi kan se en tendens hos kreativa människor att överföra begrepp (eller hela begreppsstrukturer) till situationer där de vanligtvis inte skulle anses lämpliga. Det leder ofta till nya synsätt, och både vetenskaplig och kulturell utveckling tycks vara beroende av sådana utvidgningar. (Förutom att benägenheten till utvidgning skiljer sig åt mellan människor skiljer sig också benägenheten att internalisera och fasthålla de gränsdragningar som gjorts. En stark skamkänsla kopplad till felanvändningen av begrepp verkar vara ett effektivt medel för att aldrig glömma de rättningar man dragit på sig. En starkt instrumentalistisk attityd till språkanvändningen är säkerligen också en bra drivkraft, eftersom språkets instrumentella värde är beroende av att man kan förutsäga andras reaktioner på det man säger, något som bara är möjligt om man har en tydlig bild av deras syn på begreppsomfången.)

Det som hindrar begreppsutvidgningarna från att gå överstyr är (som jag redan har nämnt) det sociala samspelet. Det är andra människors förmåga att förstå som sätter gränserna för hur långt en utvidgning kan gå. En människa som är okänslig för andras tecken på (bristande) förståelse svävar därför gradvis iväg och kommer med tiden att s.a.s. tala ett eget språk, som ur personens inre perspektiv tycks ha betydelse, men som i andras öron låter som meningslöst svammel och godtycklig begreppstillämpning. Den människan kan egentligen inte kallas annat än galen, även om det bara rör sig om en lite mer utvecklad version av en galenskap som vi alla i olika mån är drabbade av.

Dynamiken ser alltså ut som följer: Människans benägenhet att utvidga begrepp är en rejäl gnutta godtycklig och ofta högst kreativ. Det som håller begreppen inom nyttighetens ramar är det sociala samspelet, dvs. andra människors reaktioner på de tillämpningar man gör. Man skulle kunna säga att språket har ett exoskelett och ett flytande inre.

En slutsats man kan dra av detta är att det inte är så konstigt att folk som omger sig med jasägare och struntar i (eller mördar) nejsägarna i slutändan blir tokiga. En annan slutsats är att starkt subjektivistiska populärteorier om förståelse och språklig mening är pseudointellektuellt nonsens. Om bara du själv förstår vad du menar, då kan du vara säker på att du är galen. Några andra kriterier finns inte att tillgå.







Dessa stackars dumma får

TextPosted by Torbjörn Sat, September 02, 2017 16:42:39
Om jag nu ska drista mig till att ha en uppfattning i frågan så tycker jag att det verkar finnas oroväckande många som betraktar sina medmänniskor som en skock får som bara väntar på att följa första bästa propagandistiska påbud – oavsett hur dumt det är – rätt ner i närmaste avgrund. Den uppfattningen har jag eftersom jag utgår från att man, om man är benägen att tillskriva sina medmänniskor den minsta gnutta intelligens, rimligtvis borde fokusera sina ansträngningar på att prata med dem om de faktiska tankar som intresserar en, inte på att genom olika typer av brännmärkningar, nedtystningsförsök osv. osv. försöka hålla dem borta från ”den felaktiga propagandan”, som de i sin totala dumhet självklart kommer att falla pladask för i samma ögonblick som de får syn på den. Fåren ska, antar jag, istället lockas att falla pladask för den rätta propagandan, inkapabla som de är att grunda sina åsikter på något annat än ren auktoritet.

Det verkar som om den bakomliggande teorin om åsiktsbildning lyder: ”Varje sekund en person exponeras för en viss åsikt ökar personens tolerans för åsikten. Toleransen blir i förlängningen till acceptans, och acceptansen till hjärndött, fåraktigt medhåll.” Är teorin då sann? Ja, på något plan kanske – men samtidigt utgör den en fullständigt katastrofal förenkling av verkligheten om vi ser det hela ur ett samhälleligt perspektiv, eftersom den i slutändan innebär att det enda sättet att bygga ett demokratiskt samhälle är att skoningslöst censurera bort alla element som avviker från den goda, rätta vägen. Och det är en metod som inte bara är direkt ondskefull, utan som också – och det här är väl egentligen ett starkare argument än det moraliska, med tanke på hur stor människans tolerans för ondska tycks vara då den gynnar deras egen sida – är en omöjlighet i det moderna, globala informationsmyllret. Spridningen av information som skär sig med det man själv ser som gott kommer inte att upphöra, det kommer helt enkelt inte att hända. Sedan kan man ju sitta där och drömma om en framtid då alla mänskliga konflikter plötsligt upphör och alla som av ett trollslag anammar exakt samma vackra åsikter och ädla människosyn som man själv. Det kommer dock inte heller att hända. Jag beklagar om jag smutsade ner någons vackra historiska narrativ med det avslöjandet.

Så vad återstår att göra? I första hand tycker jag att vi borde omvärdera den förenklade teorin ovan och i samband med detta förhoppningsvis inse att man inte nödvändigtvis köper ett budskap bara för att man läser det. Åsiktsbildningsprocessen innefattar nämligen otroligt mycket mer än bara ett enkelriktat överförande av färdiga ståndpunkter från text till hjärna. Närmare bestämt innefattar den individens samtliga tidigare erfarenheter, och inte minst den förmåga till värdering, analys, kritik etc. som utgår från dessa erfarenheter. Tänker vi nu efter lite till så upptäcker vi att det högst sannolikt finns ett samband mellan bristande erfarenhet och sårbarhet för propaganda, och att de ständigt pågående försöken att hindra människor från att exponeras för felaktiga åsikter därför i själva verket gör dem till lätta offer för dessa åsikter, eftersom brist på exponering snabbt övergår i just bristande erfarenhet. Om målet verkligen är att skapa motståndskraft bör vi (eller rättare sagt ni) omedelbart sluta upp med att försöka hålla människor borta från ”farliga” åsikter genom paternalistisk skrämselpropaganda och skambelägganden, och dessutom stoppa det medvetna spridandet av ytliga, slagordsmässiga avfärdandestrategier som inte träffar åsikterna själva utan bara en nidbild av dem. En bättre strategi vore att uppmana alla att faktiskt utsätta sig för de åsikter som ska motsägas och samtidigt förevisa hur man lämpligast motsäger dem på ett sätt som faktiskt träffar dem. Men att på detta sätt tala till sina medmänniskors intellekt kanske inte är förenligt med er människosyn? I så fall anser jag att det grundläggande problemet ligger lika mycket hos er som hos dem ni försöker bekämpa. Det är inte minst något högst skrattretande över att på ett moraliserande sätt beklaga sig över hur lätt de fåraktiga människorna faller för ytlig propaganda, samtidigt som man själv ägnar sig åt lika ytlig motpropaganda och berömmer de snälla får som följer de goda herdarna i rätt riktning.

Kortfattat: Den strategi som går ut på att vägra läsa sådant man själv inte håller med om, och dessutom försöka hindra andra från att läsa det, tyder inte bara på en allmänt osmaklig, nedlåtande och dumförklarande syn på människor i allmänhet; den är också ineffektiv, ja, på gränsen till totalt värdelös. Åsikternas spridning går inte att förhindra, de uppstår och muterar hejvilt, på det sättet liknar de virus. Och man överlever inte i en värld full av virus genom att försöka fly, man måste bygga ett ordentligt immunförsvar. Den uppbyggnadsprocessen är vad alla demokratiskt sinnade borde ägna sig åt istället för att hemfalla åt samma unkna kontrollmetoder som den så högt hatade fienden.





Next »